ElectriXmas 2014: Inkonst, Malmö 13/12


Runt Luciahelgen varje år invaderas Inkonst i Malmö av mestadels svartklädda synthare. ElectriXmas är, sedan flera år tillbaka, en institution i synth-Sverige. I år är biljetterna som vanligt slutsålda. ”Syntharnas julfest” som den årligt återkommande endagsfestivalen brukar kallas, skulle med årets stora headliner lika gärna kunna tituleras ”Syntharnas julafton”. Men det återkommer jag till lite senare.

Först ut på lilla caféscenen är kvällens ”yngsta” akt Machinista som består av (f.d. Cat Rapes Dog-sångaren) John Lindqwister och Richard Flow. Sistnämnda känner vi igen från Vision Talk som musikaliskt inte ligger så långt från Machinista. Det handlar om 80-talspräglad, genretrogen synthpop med stora känslor och catchiga melodier. De har ett starkt låtmaterial att hämta från årets debutalbum Xenoglassy (som fick ett hedersomnämnande i Rockfotos synth- och gothkrönika) och en karismatisk frontfigur i John, vars röst håller för de storvulna Bowie- och Marc Almond-excesserna. En stark inledning som dock överträffas redan av följande akt.

Rave the Reqviem är årets mest otypiska (och kanske mest intressanta) bokning. Med två generationer Lönnqvist i sättningen, är de sannolikt industrial metal-genrens första mor-och-son-projekt. Det unga bandet kombinerar ångvältsgraciös, Ministry-tung industrimetall med dubstep (!) i låtar som hålls samman av lättrallade poprefränger, vilka sjungs av bandledaren Filip Lönnqvists klassiskt skolade mamma. En på pappret något bisarr stilblandning som fungerar tack vare de genomarbetade arrangemangen. Rave the Reqviem är kanske lite för ”pompösa” för att gå hem i Sverige men har potential att nå en bred publik utomlands. På scen vittnar energin och närvaron (och metal-poserna) om att de ambitionerna finns. Det är så underhållande att jag stannar till slutet och därför missar hälften av kvällens första headliner.

Den halvtimme jag ser av Suicide Commando är en uppvisning i råstyrka. Det är ett energiskt set fyllt med de främsta beståndsdelar vi förknippar med Johan van Roys legendariska harsh EBM-projekt – stenhårda beats, stora dödsmässoliknande ljudbyggen och billig skräckfilmsestetik. För den som har följt bandet eller subgenren de verkar i en tid blir det inga större överraskningar. Likväl mycket effektfullt och märkbart uppskattat. Som första band ut på stora scenen får de igång ett ordentligt synthröj med allsång till aggrotech-anthems som ”Love Breeds Suicide” och ”Bind, Torture, Kill”.

I andra änden av synthskalan hittar vi Sista Mannen På Jordens fjäderlätta mys-synthpop. Eddie Bengtsson känner vi framför allt igen från Page. Han var under en period även medlem av S.P.O.C.K. Sista Mannen På Jorden är sidoprojektet han startade i slutet av 80-talet för att skriva ”melankoliska låtar med rymdanknytning”. Skillnaderna mot Page är dock mindre än hårfina. På grund av krockarna i schemat hinner jag bara se halva spelningen. Eddie är på gott humör och med favoriter som ”Maskinen går bra” och inte minst nya ”Stadens alla ljus” har en vän av svensk synthpop egentligen inget att klaga på. Det blir dock mest en trevlig parentes i sammanhanget.

För det är kvällens avslutande akt på stora scenen som visar var skåpet ska stå. Och påminner oss om att det faktiskt var de som ställde dit det en gång i tiden. Jag är född minst en halv generation för sent för att ha upplevt någon av deras beryktade 80-talsspelningar, vilka i efterhand har beskrivits med ordalag som ”ett gerillakrig på scenen”. Men faktum är att kvällens spelning kan vara den bästa jag sett med Front 242.

Många år har gått sedan de gamla EBM-farbröderna lämnade en inte helt lyckad techno-fas bakom sig. Sedan dess har de sökt sig längre bak i sin egen historia och är nu tillbaka till vad Sebastian Stebe en gång beskrev som en ”dyster macho-muskulös version av Kraftwerks robotpop” – en rätt så klockren beskrivning av Front 242. De har inte gett ut något nytt material sedan 2003 års Pulse vilken anses rätt ljummen, men de två låtar som hämtas därifrån – ”7Rain” och ”Together” – låter bättre än jag minns det. I övrigt blir det en tidsresa tillbaka till storhetstiden. Och låtvalen är i det närmsta oklanderliga. Obligatoriska hits som ”Headhunter” och ”Religion” avverkas tidigt och lämnar plats för relativt otippade publikfavoriter som ”Commando Mix”, ”Take One”, ”U-Men” och ”Funkahdafi”.

Det är slående hur väl deras oldschool-sound har åldrats. Hur mörkt, hårt och tungt det fortfarande låter och hur effektfull militär- och stroboskopestetiken är än idag. De fångade Kalla krigets paranoia då. Och i en värld med fler kärnvapen än någonsin är en låt som ”Quite Unusual” fortfarande högaktuell.

Efter spelningen är euforin total. Överlyckliga, svettiga synthare omfamnar varandra. Ett gäng belgiska gamla farbröder har levererat!

Bild från spelningen med Front 242 i Stockholm 14/12.