Jag kommer flåsandes och knallröd om kinderna in på Fryshuset efter att ha sprungit från tunnelbanan för att inte missa Chunk! No, Captain Chunk! som är kvällens första band ut efter förbandet. De öppnar med ”Haters Gonna Hate” från Pardon My French-albumet. Sångaren Bert säger på en charmig fransk brytning att det är roligt att få vara i Sverige för första gången någonsin och presenterar sedan nästa låt ”Taking Chances”.
De går sedan över i ”I Am Nothing Like You” och det är den perfekta blandningen av poppunk, astung metal och dödsgrowl. Det är ganska häftigt att se Bert leverera ett så brutalt growl och samtidigt varva med den typiska poppunkiga sången live.
Mellansnacket hålls kort och det blir inte så många låtar, endast sju, varav en är covern på Smash Mouths ”Allstar” som finns med på samlingsplattan Punk Goes 90’s Vol.2. Det är heller inga låtar från den kommande plattan utan i stort sett bara från Pardon My French. Bandet avslutar med de två, enligt mig, viktigaste låtarna: ”Restart” och ”In Frends We Trust” och säger sedan att vi i publiken ska göra oss redo för Less Than Jake som är nästa band.
Jag har i stort sett väntat på att se Less Than Jake sen jag satt och spelade ett av Tony Hawk-spelen för femton år sedan och det pirrar lite i magen när trombonisten Buddy Schaub kommer upp på scen till ledmotivet från Rocky och börjar spela ett litet trombonsolo som sedan övergår till ”Sugar In Your Gas Tank”. Det är rejäl feststämning i lokalen.
Gitarristen och sångaren Chris DeMakes tar upp en banan, börjar äta och frågar: “Anyone hungry?”. Publiken skriker ”yes” varpå DeMakes säger “Really? Ok”, kastar ut bananen till publiken. “Get your potassium on”.
Efter låten “The Ghost Of Me And You” vill DeMakes reda ut en sak som tydligen stör honom. “Can we stop for a sec because all I can see is that dude’s fucking hair”, säger han och pekar på en kille i publiken. “Get up on stage so everyone can see that crazy hair”, fortsätter han. Killen som kommer upp på scenen har ett stort svart och rosa The Cure-inspirerat hår. DeMakes frågar vad han använder för produkter. Killen svarar ”hårspray och öl”. DeMakes skrattar och lägger till “I think it’s just seman”. Killen försöker gå av scen men bandet stoppar honom. “Now we’re going to play a song and you’re going to dance with us on stage”. Killen börjar vrida på sig av den obekväma situationen, men bandet kör igång.
Killen försöker ta sig av scenen men stoppas av basisten och sångaren Roger Lima som vill få killen att dansa. Killen dansar inte så mycket, men Less Than Jake-maskoten kommer upp på scen och utför en klassisk ska-dans. Efter låten tittar DeMakes besviket på den rosahåriga killen och säger: “You fucking sucked at dancing, dude. What happened?”.
För att få igång lite dans på scen tar de upp en person till, denna gång en tjej som tydligen ska utföra en sensuell lap dance. När hon får höra det börjar hon och killen skratta nervöst. Tjejen gör ändå några dancemoves under låten ”How’s My Driving, Doug Hasting”. Kanske inte så ”sensuellt”, men det är i alla fall dans och efter låten får de faktiskt komma ner till oss i publiken igen. Hade det inte varit för att personerna på scen verkar tycka att det är mer roligt än pinsamt, skulle det vara på gränsen till taskigt, men stämningen är god och alla har roligt.
Det här med att ta upp folk på scenen slutar inte där. Efter några låtar frågar DeMarks om någon har fått sitt hjärta krossat någon gång. En kille lyfter på sin öl och skriker YEAH!.“Really, what happened”, frågar DeMarks. Killen blir nervös. “You raised your beer first so tell us. Come up on stage and share your story”, får han höra. Killen kommer upp berättar att han heter Jean Pierre och att hans flickvän var otrogen. “Did you here that. His ex fucking cheated on him. Fucking bitch! This song is for you Jean Pierre” och de spelar ”Good Enough” från senaste skivan See The Light.
Efter låten frågar DeMakes om någon tjej kan komma och ge Jean Pierre en kyss. Det blir knäpptyst i lokalen. “No? any guys wanna give him a kiss?”. Fortfarande helt tyst. “Well way to go making Jean Pierre feel like a piece of shit! Looks like I have to do it then”, säger han och pussar Jean Pierre på kinden.
Det är inte bara publiken som bandet interagerar med, även vakterna hamnar i obekväma situationer. “Can someone please make out with this security guard because he’s not doing anything”. Bandet försöker få upp vakten på scenen för att dricka en öl, men så blir inte fallet. “Aww the lady boss doesn’t let him. Have you always been this prude? And to think that I would go out with you”.
Ingen går säker, till och med Fall Out Boy hamnar i skottlinjen då bandet vill se en circle pit men inte en mesig Fall Out Boy-version. Under låten ”Everything Is Overrated” blir det ett ballongregn och jag kan bara föreställa mig hur häftig den här spelningen hade varit utomhus en solig sommardag. Det är festivalfeeling av rang.
Det blir en grym blandning av låtar. Allt från de gamla klassikerna till nya grejer. Fokus ligger på låtar från skivan. Anthem som ”The Sience Of Selling Yourself Short” och ”Look What Happened”, men de avslutar med två låtar från Hello Rockview-plattan: ”History Of A Boring Town” och min favoritlåt med Less Than Jake ”All My Best Friends Are Metalheads”.
Efter den kanske mest skrattvänliga spelning jag sett börjar en 20 minuters väntan på Yellowcard. Lokalen släcks och violinisten Sean Mackin tar plats på scenen och ett ljus centreras på honom medan han spelar inledningen på ”Convocation”. Det hade sett riktigt snyggt ut om inte folk hade valt att filma detta med blixten på telefonen påslagen.
”Convocation” övergår i ”Transmision Home” och senare till ”Crash The Gates” precis som på nya skivan Lift A Sail och det låter riktigt bra. Inte nog med att de är toppkvalité på ljudet, det är även en sjukt snygg ljussättning som är synkad perfekt till varje låt. Det är olika färger och lampkombinationer till olika låtar. Många låtar har den rosa/lila/grön/gula färgkombon från Lift A Sail-omslaget. Violinisten är den som ger mest på scenen. Han springer upp och ner och öser järnet. Han kliver vid ett tillfälle även upp på en av högtalarna och gör en bakotvolt ner. Kan det bli bättre scennärvaro?
Efter några låtar berättar sångaren Ryan Key att de kommer köra många låtar från nya skivan som har en speciell plats i deras hjärtan eftersom den handlar om deras liv och om vilken tur de haft att de har kunnat hålla på med detta i snart 20 år. Key säger även att han vet att vi i Sverige kan texterna på deras låtar men till de som kanske inte har lärt sig alla ord på nya skivan ber han om att de bara sjunger med vilka ord de vill. “I want you to loose your voice tonight and you can’t do that if you don’t sing. Just make up the words as you go along”, säger han och bandet börjar spela ”Lift a Sail”. Det är mest låtar från nya skivan, vilket är förståeligt, men jag blir lite ledsen att de inte kör en enda låt från One For The Kids-plattan. Inte ens ”For Pete’s Sake”, ”Drifting” eller ”Starstruck”. Under extranummret håller jag tummarna, men ack.
När Yellowcard kommer upp igen för att spela de sista låtarna är det tre låtar vi bjuds på. ”Way Away”, ”Fighting” och den mest självklara av alla: ”Oceans Avenue”. Men jag hade gärna sett att de bytt ut ”Fighting” mot vilken låt som helst från One For The Kids-plattan.
Efter kvällens spelningar är jag oerhört nöjd. Alla banden var extremt bra live och jag vill tipsa alla att försöka se någon av dem i framtiden. Men tänk på att inte sticka ut för mycket under en Less Than Jake-spelning! Om du inte vill dansa på scenen eller berätta om sina kärleksmissöden framför ett rum fyllt med främlingar, det vill säga.
