Så var det dags att vallfärda till Slottsskogen och landets i särklass mest fingertoppskänsliga festival. Den här gången var det nog en och annan besökare som hade packat både gummistövlar och regnponchos men då hade de inte räknat med att Luger skulle använda den dignande kassan för att köpa in en kinesisk vädermaskin.
För som på ett tecken från ovan skingrades regnrusket och höstmolnen på fredagen och istället sken solen som om den aldrig hade försvunnit. Förutsättningarna var med andra ord riktigt bra och till stora delar levde den första dagen upp till de högt ställda förväntningarna. Det märks också att Luger har arrangerat Way Out West i några år nu. Bortsett från de enorma köer in på området som satte stopp för många som ville se första bandet så är det en väloljad maskin som ser till att vi blir serverade musikaliska godbitar på löpande band. Om man inte får för sig att gå på klubbspelningar vill säga, men vi får anledning att återkomma till det lite senare.
Första band ut var Edward Sharpe & The Magnetic Zeroes, hippiekollektivet från Kalifornien med den minst sagt karismatiske sångaren Alexander Ebert vid podiet. Med vit kaftan, jesusskägg och en smått dimmig blick var Ebert en självklar fixpunkt på scen. Men även om känslan av improvisation och Eberts mumlande mellansnack var sympatiskt så var det stundtals en ganska ofokuserad spelning från de evigt leende amerikanerna. Å andra sidan har bandet ett knippe riktigt starka låtar och då Ebert visslade igång megahiten ”Home” gick det en elektrisk stöt genom hela publiken varpå salig allsång följde. Med det får man nog anse att indievärldens svar på David Koresh fortfarande har kraften att förhäxa en publik. Men börjar det inte bli dags att spela in en ny skiva snart?
Janelle Monáe kan sannerligen konsten att göra en dramatisk entré. Introducerad av en entusiastisk herre i cylinderhatt och med ett storband helt i svart och vitt promenerar tre kåpklädda nazgüler in på scen varpå den mittersta förvandlas till den Tintinliknande Monáe som raskt sätter igång festen på riktigt. Med blåsare, körsångerskor och dansare bakom sig rappar, sjunger och wailar hon igenom sig igenom en serie nummer som får hipsterhöfter att rulla en masse. Höjdpunkterna är den frenetiska singeln ”Tightrope” och en fullkomligt fantastisk cover av Jackson 5:s ”I Want You There”. Att Monáe fortsätter med att få hela publiken att sätta sig ned varpå hon lägger sig på rygg och sprattlar med benen i skyn innan hon rider bort mot skogen på en bandmedlems rygg är i sammanhanget ett helt logiskt slut.
