Kelela Mizanekristos, eller endast Kelela som hon använder som artistnamn, är uppvuxen i Washington och har gjort rätt udda val i sökandet efter att hitta rätt musikprofil. Hon började sin karriär med att sjunga jazzstandarder på caféer, hoppade sedan in i ett indieband och även provat på progressiv metal. Men det var när hon kom i kontakt med inflytelserika skivbolagen och kollektiven Fade to Mind och Night Slugs som pusselbitarna började falla på plats. Hon fick där smak på den brittiska dansmusikscenen och bestämde sig för att göra en mixtape där hon lägger röst på utvalda låtar från skivbolagens DJ’s. Resultatet blev skivan Cut 4 Me och mottagandet blev lysande eftersom hennes experimentella R&B har ett sound som är väldigt aktuellt och på frammarsch just nu. Som grädde på moset så blev Kelela i slutet på 2013 även framröstad som en av finalisterna till BBC Sound of 2014.
Att bokarna bokat in henne på just jazzklubben Nefertiti visar på en fin fingertoppkänsla med tanke på att hon började med jazzstandarder. Klubben är denna kväll dedikerad till att ha DJ’s vid sidan av spelningen och lagom till utsatt tid börjar rökmaskinerna att skapa en tät dimma och tillsammans med tonerna av inledningen till ”The High” skapar det en mystisk och suggestiv miljö på den täta klubben.
Efter ett par sångrader så kliver Kelela upp på scen och sjunger med slutna ögon i röken och det dova ljuset. Ljudbilden vi får uppleva ikväll är något mer återhållsam med de beats som finns på skivan och Kelelas fantastiska sångröst kommer till sin rätt och imponerar stort. Det är inte bara musiken hon framför som är fylld av känslor, utan hon berättar att en i publiken denna kväll är en gammal skolkamrat från Washington som numera bor här och de har inte setts sedan flera år tillbaka. Där och då bryter hon ihop och fäller en tår av glädje, avbryter mellansnacket och behöver samla sig en liten stund för att kunna prata klart och fortsätta på nästa låt.
Att få uppleva en artist på den här nivån så direkt och nära är unikt och är ojämförbart med något annat under festivalens stora scener och skärmar. För det här är musik i dess mest enklaste vagga och det finns inga knep att gömma sig bakom när hon står där med endast en mikrofon och ett minimalistisk ljudspår att luta sig mot. Hon vankar fram och tillbaka över den lilla scenen för att alla i lokalen skall få känna den personliga närvaron som om hon sjunger direkt till varenda en av dem.
Avslutningen görs i en snygg övergång med vännen Nguzunguzu bakom skivspelarna med låten ”Enemy” som de gjort tillsammans. På liknande sätt som Kelela kom in på scen försvinner hon av scenen innan låten hinner avslutas och trots att applåderna ekar genom lokalen så står jag kvar där och undrar om det hela var en dröm. En dröm av den bästa sorten, en dröm som jag inte vill vakna ur.
